I en tidigare artikel i våras berättade vi om Pålsundsbron och dess betydelse för Vaxholm som den första fasta landförbindelsen mellan Vaxön och Bogesundslandet, en bro som under ett sekel har varit en självklar och uppskattad del av många Vaxholmsbors vardag. Åren efter invigningen av bron 1926 har samtidigt präglats av återkommande reparationer, oro för bärigheten, olyckor till sjöss och ständiga diskussioner om framtiden.

Text: Nadja Manhammar Forssander

För många Vaxholmsbor är Pålsundsbron ett välkänt landmärke och en självklar del av stadens identitet. I hundra år har generationer av Vaxholmsbor passerat bron på väg till arbete, skola, fritidsaktiviteter och utflykter på Bogesundslandet.

När bron invigdes 1926 blev den en milstolpe i Vaxholms historia. Bygget var ett av de sista större arbetena som utfördes av Vaxholms ingenjörstrupper innan den stora militärreduktionen under 1920-talet, då förbandet lämnade staden. Bron knöt samman Vaxön med fastlandet på ett sätt som förändrade människors vardag och gjorde resor och transporter betydligt enklare året runt.

Än i dag används Pålsundsbron dagligen av boende, bussar, cyklister, fotgängare och besökare. Men bakom den till synes självklara passagen döljer sig en historia fylld av tekniska utmaningar, provisoriska lösningar och återkommande diskussioner om när bron egentligen borde ersättas.

En bro med återkommande problem
Samtidigt som vardagslivet fortsatte kring bron började de första problemen visa sig. Redan under 1930-talet uppmärksammades brister i konstruktionen. I november 1936, bara tio år efter invigningen, anslog Vaxholms stadsfullmäktige 7 800 kronor till den första reparationen. Drätselkammaren fick samtidigt i uppdrag att utreda kostnaden för en breddning av bron, vilket skulle visa sig vara början på en lång rad utredningar, förstärkningar och tillfälliga lösningar.

Under 1940-talet växte oron när bron beskrevs som sliten och osäker samtidigt som vägbankar och landfästen visade tecken på instabilitet. Civilingenjör Sven Kjessler fick i uppdrag att utreda situationen och ta fram förslag på åtgärder. Alternativen varierade från omfattande reparationer till en helt ny bro, vilket redan då visade att problemen var större än tillfälliga lagningar.

Under de följande decennierna krävde bron återkommande underhåll. Den första bron var öppningsbar eftersom en ångbåtslinje mellan Österåker och Vaxholm gick genom Pålsundet. Ångbåten, som även trafikerade en sträcka av Åkers kanal, fick smeknamnet ”Tuppen” eftersom dess gälla vissla väckte människor tidigt på morgonen. På 1970-talet slutade öppningsmekanismen att fungera, och under 1980-talet stod det klart att hela konstruktionen var hårt sliten. Vägbankar började ge vika och bron fick periodvis stängas för biltrafik. Trots detta förblev den en viktig förbindelse för Vaxholm och användes dagligen av både bilister och kollektivtrafik. Diskussionerna om en ny bro återkom gång på gång, men kostnaderna gjorde att större lösningar sköts på framtiden.

Pålsundsbron kom också att förknippas med flera allvarliga olyckor till sjöss. Den mest omtalade inträffade sommaren 1990, då fyra ungdomar omkom efter att en motorbåt kolliderat med bron i hög fart. Olyckan skakade Vaxholm och ledde till förbättrad skyltning och belysning vid passagen.

En ny bro växer fram
I början av 1990-talet hade den gamla träbron blivit så nedsliten att den inte längre ansågs kunna möta framtidens behov. Larmrapporter avlöste varandra och i tidningarna kunde man läsa rubriker som ”Pålsundsbron kan rasa när som helst”. Den nuvarande bron uppfördes 1994–1995 av dåvarande Vägverket och övergick senare i Vaxholms stads ägo. Bron är en stålfackverksbro av typen Mabey – ett modulärt brosystem utvecklat för snabb montering. Även om sådana broar ofta byggs som tillfälliga lösningar blir många kvar betydligt längre än planerat, vilket också blev fallet här.

Även den nuvarande bron har varit föremål för återkommande diskussioner om bärighet, tung trafik och framtida underhåll. Redan 2015 lyftes behovet av större renoveringar eller en framtida ersättning, och under 2022–2023 genomfördes flera livstidsförlängande åtgärder. En bärighetsberäkning från 2022 visar att bron, med fortsatt underhåll, bedöms kunna användas fram till omkring år 2032.

Pålsundets välkända värdpar
Men Pålsundsbrons historia handlar inte bara om konstruktioner, reparationer och bärighet. Den rymmer också berättelser om de människor som levde och arbetade vid sundet. Johan Fingal tjänstgjorde från 1881 som vakt vid Pålsundet och ansvarade samtidigt för roddtrafiken över sundet. När vakttjänsten upphörde 1904 fortsatte han ändå att ro människor mellan Vaxön och Bogesund. Den som ville ta sig över behövde bara ropa hans namn, så kom han roende – oavsett väder. För två öre fick man en överfart, och Johan mötte alltid sina passagerare med ett leende. När Pålsundsbron invigdes 1926 fick Johan en ny roll som broöppnare åt Ångbåten Åkers Kanal, även kallad ”Tuppen” som trafikerade sträckan fram till 1927.

Efter brons tillkomst öppnade Johan och hans fru Karolina det uppskattade Fingals Café, eller Fingalsro. Inför varje sommarsäsong annonserade de i bland annat Svenska Dagbladet om nybakade wienerbröd från Zanders bageri, kaffe, läskedrycker och olika nöjen. Besökarna kunde njuta av både musikunderhållning och fyrverkerier, och caféet blev snart ett omtyckt utflyktsmål.

Med stor pliktkänsla skötte Johan sitt uppdrag som brovakt ända fram till kort före sin död 1938.

Hundraåringen firades med historiska återblickar
Inför firandet den 26 juni 2026 smyckades bron med björkris och flaggspel. Vaxholms biografteater bjöd, i samverkan med Vaxholms stad, in till 100-årsjubileum för Pålsundsbron och Rådhuset. Inför fullsatta bänkrader visades svartvita filmer från invigningen 1926, och besökarna fick lyssna till föredrag om brons och rådhusets historia.

Genom ett sekel har Pålsundsbron burit sina resenärer över sundet och för många är den en självklar del av stadens historia. Kanske kan den en dag också få en gångbana på utsidan, där människor tryggt och säkert kan promenera över sundet med utsikt över vattnet. Förhoppningen är att den ska få fortsätta vara en del av Vaxholm under lång tid framöver.

Källor: Kungliga bibliotekets tidningsarkiv, Vaxholms stads tekniska enhet, Vaxholms fästningsmuseums årsböcker, Vaxholmstidningen, Urban Fredriksson, Leif Gannert och Mikaela Lodén.