Pensionären Hans Strand har tagit på sig ett tidskrävande uppdrag att samla in och digitalisera gamla filmer om Vaxholm. Hans, som är ordförande i föreningen Vaxholms Biografteaters Vänner, är nu mitt uppe i arbetet med att bygga upp ett digitalt arkiv med stadens historia. ”Det jag vill uppnå är först och främst att bevara. Men jag vill också skapa en möjlighet att visa filmerna för Vaxholmsborna, på bion, för äldre som kan minnas, och i skolorna som undervisningsmaterial, berättar Hans när vi ses en augustidag.

Sköra rullar och mödosamt arbete

– Det stora jobbet är inte själva digitaliseringen, utan att välja ut vilka filmer som är viktiga. Jag har suttit inne flera varma sommardagar, med fördragna gardiner, och tittat på film och klistrat ihop trasiga filmband, berättar Hans

Filmerna finns i flera olika format; 16 millimeter, 8 millimeter och Super 8 mm, och materialet är ömtåligt. Gamla projektorer hakar ofta upp sig, och banden måste ibland lagas för hand.

Några filmer har redan tidigare digitaliserats hos en filmteknikfirma i Uppsala. Men Hans vill gå längre, han vill rengöra celluloidfilmer från smuts, ta bort flimmer och förbättra upplösningen, kanske med hjälp av AI. Sedan är tanken att materialet ska redigeras ihop till längre sekvenser med textrutor och musik.

– Jag vill ju inte bara visa stumfilm på bio. det blir dötrist. Tanken är att lägga på musik och text så att det blir som en berättelse.

Bland de filmer som hittats finns unika bilder av general Herman Wrangel som inspekterar trupper i Vaxholm 1915, statsminister Hjalmar Branting på sitt sommarställe på Höganäs, Tynningö och branden på fästningen. Här finns också karnevaler, den förra kajrenoveringen, midsommarfiranden och vardagsliv på 1960- och 70-talet.

Hans har under året samlat in material från såväl SVT’s arkiv som Hembygdsföreningen och från många privatpersoner och insamlingen pågår fortfarande.

– Det finns alltid en risk att man får in mycket som inte är relevant, men bland alla privata filmer dyker det också upp riktiga guldkorn, säger han.

Ett av de mer oväntade fynden gjorde Hans hemma hos Mary Reinhed, som bor mellan kyrkan och bion. Hennes man Göte arbetade som postiljon i Vaxholm och cyklade runt i stan, ofta med kameran i handen. I hennes garderob stod en hel samling rullar med olika Vaxholms miljöer och vardagsliv.

Samarbete och lokalt engagemang

Hans är initiativtagare och projektledare, men han är inte ensam. Per Andersson, även han från Vaxholms Biografteaters Vänner, är också en viktig part i detta projekt. Leif Gannert från Hembygdsföreningen har försett projektet med ett stort antal filmer, och Patrik Sandberg, uppvuxen på Resarö, ska hjälpa till med redigeringsarbetet när materialet väl är digitaliserat.

Det som ännu saknas är vem som ska utföra själva digitaliseringen av filmerna från äldre format till moderna som MP4.

– Jag hoppas att någon som läser den här artikeln kan tipsa oss. Tänk om även den delen av jobbet kunde göras av en Vaxholmsbo, det vore en lyckträff.

Kunskap från äldre

För att sätta filmerna i sitt rätta sammanhang behöver Hans också hjälp av äldre Vaxholmsbor med god lokalkännedom.

– Jag måste intervjua personer som Arne Sundberg, Bernt Malm, Leif Gannert och Urban Fredriksson, människor som kan väldigt mycket. Jag vill sätta mig med dem och titta på filmerna, så får de berätta vad vi ser. Det är ju min nackdel, jag kan inte historien själv.

När filmerna väl är färdiga är målet att skapa timslånga filmer som kan visas på Vaxholms biografteater. Hans hoppas att filmvisningarna ska bli en social mötesplats för äldre som vill minnas, men också ett undervisningsmaterial för barn och unga.

Ett ideellt engagemang

Projektet drivs helt ideellt av Vaxholms Biografteaters Vänner och Hans vill att materialet bevaras för framtiden. Han har kontaktat Stadsarkivet och hembygdsföreningen för att försöka hitta en långsiktig lösning för bevarandet. För de kostnader som projektet medför har föreningen fått Vaxholms stads kulturbidrag samt ett bidrag från Hugo & Anna-Greta Dahlbergs stiftelse. För Hans själv är arbetet både en utmaning och en glädje.

– Det är roligt att göra något meningsfullt. Och så länge jag har tiden och orken tänker jag fortsätta, säger han.

Och kanske blir det i framtiden också ett eget projekt att dokumentera nutiden.