Det började med en idé, en passion för film och en förfallen byggnad från sekelskiftet. Sommaren 1982 tändes projektorn för första gången i Paviljongen och platsen förvandlades till en levande samlingspunkt för hela ön. Bakom satsningen stod Eva Uddenbäck och hennes själsfrände Rupert Clemendore. Vi träffar Eva som berättar om sommarbiografen på Resarö.

Paviljongen på Resarö är i dag en plats för många olika aktiviteter, men få minns kanske vilken avgörande roll byggnaden spelade för kulturlivet i Vaxholms skärgård under 1980- och 90-talet. Allt började med två människor och en idé – och en hel del envishet.

Eva Uddenbäck och Rupert Clemendore, som var jazzmusiker, drev tillsammans en filmklubb på Södermalm, men de drömde om en egen, oberoende biograf. Deras gemensamma filmintresse fick dem att se möjligheten i den då halvt bortglömda Paviljongen, en lokal som ursprungligen byggts som sällskapshus för societeten. Byggnaden hade stått delvis oanvänd.

När idén om sommarbio presenterades för lokala föreningen Resarö Bad och Tennisklubb AB, som drev Paviljongen, var reaktionen avvaktande. Men en yngre medlem yttrade de avgörande orden: ”Vi provar.” Och så började en intensiv renovering, att öppna upp en projektorlucka i väggen, ljudisolera, inköp av tysk kvalitetsprojektor, filmduk, mörkläggning, vackra lampor och riktiga biostolar.

Den 3 juli 1982 slogs portarna upp. Först ut var en barnfilm, en från Astrid Lindgren. Senare samma kväll visades ”Göta Kanal” som blev en riktig fullträff. Samtliga av Paviljongens 100 platser fylldes.

Biljetterna såldes med en manuell biljettmaskin från Göteborg, liknande dem som en gång användes på spårvagnar. Varje gång en biljett klipptes, räknade maskinen automatiskt upp antalet besökare. Den blev ovärderlig – både som hjälp för redovisning till Filmägarnas Kontrollbyrå och som konkret bevis på den växande publikens gensvar. Inga digitala system, men full kontroll.

Eva minns med ett leende hur det var att stå vid luckan, sälja biljetter och möta gästerna och höra det snärtande klicket varje gång maskinen stämplade fram en ny siffra.

Det som gjorde bion unik var inte bara filmerna, utan stämningen. Inga reklamavbrott. ”Vi ville ge en helhetsupplevelse,” berättar Eva. Lokalen inreddes med stor själ, tyger, vackra lampor och nyplockade blommor. Allt för att skapa känslan av att kliva in i en annan värld. ”Det måste få vara lite magi, biomagi”, säger Eva.

Att bion också förändrade Paviljongens roll på ön blev tydligt redan första sommaren. ”För första gången är Paviljongen öppen för alla,” sa en av öborna. Tidigare hade platsen varit till för ett fåtal. Nu blev det en folkets bio – bokstavligen.

Sommarbion drevs av Eva och Rupert i över 20 år. Många besökare kom tillbaka år efter år och några växte upp med bion som en självklar del av sommarens höjdpunkter.

För Eva var det aldrig pengar som drev henne. ”Det handlade om att skapa något vackert och värdefullt tillsammans med andra,” säger hon. ”Att få ge människor glädje, kultur och gemenskap.”

År 2002 avslutade Eva och Rupert bioverksamheten i Paviljongen. ”Jag har aldrig varit med om en plats som var så perfekt för bio”, avslutar Eva.

Sommarbion i Paviljongen på premiärdagen 1982.

Den tyska kvalitetsprojektorn.

Mer om Eva Uddenbäck

Eva har ansvarat för driften av Vaxholms biograf mellan åren 2008 och 2011.

Under flera decennier drev hon också andra biografer, bland annat i Haninge.

Utanför Sverige deltog hon i uppbyggnaden av biografer i Afrika genom sitt arbete med Exportrådet och Sida under början av 90-talet.

Eva kom med i Filminstitutets styrelse och i Filmrådet Bygdegårdarnas Riksförbund som representant för den lilla, självständiga biografen – en typ av biograf som det fanns hundratals av i landet, i kontrast till jättarna SF och Sandrew.