I över sex decennier har Inga-Britt Andersson varit mer än bara en frisör i Vaxholm – hon har varit en levande del av stadens själ och historia. Med sina flinka fingrar har hon klippt, permanentat och stylat håret på generationer av vaxholmare, från societetsdamer och officersfruar till vardagliga stadsbor.

Det började 1948 när Inga-Britt, 15 år gammal, fick sin första anställning som frisörelev hos Gösta Karlsson, stadens herr- och damfrisör på Hamngatan i Vaxholm. Arbetsdagarna var fyllda med uppgifter som fönsterputsning, städning och hårtvätt.

– Gösta gick varje dag till Café Java och köpte kaffe, som han tog med sig i en kanna. I korgen låg också alltid ett wienerbröd, säger Inga-Britt och ler.

– Jag var 15 år och minns hur generad jag blev när jag skulle hjälpa herrarna med raklödder, säger Inga-Britt Jag hade en vit rock som knäpptes i ryggen och jag bar shorts under. Gösta tyckte inte det var passande att visa så mycket hud när de satt herrar och väntade på att få bli rakade.

År 1949 började hon arbeta som frisör i en annan salong på Hamngatan tillsammans med en kvinna som hette Roven som köpte en redan inredd, lite äldre, frisersalong. Vid den här tiden tjänade Inga-Britt cirka 40 kronor i veckan.

– Det fanns inga anställningsavtal på den tiden, så jag kunde gå på dagen. Vi hade en liten bakgård där vi hängde upp handdukarna som vi tvättade i handfatet. Jag minns att lokalen var så kall om vintern att vi arbetade med pjäxor på fötterna. Den enda värmekällan var en sågspånskamin, som vi fick bära till andra sidan Hamngatan när det behövdes fyllas på med nytt sågspån.

– Vaxholmsborna ville bara bli klippta av chefen, och jag fick inte ens sätta på klippkragen på vissa kunder. Jag ville utbilda mig och bli bättre på att klippa, berättar Inga-Britt.

Hon började en privat frisörutbildning på Skånegatan på Södermalm. 

– Bussen kom till Vaxholm 1946, och då kunde man bara åka till Rydbo. Därifrån fick man byta till tåg för att komma vidare till Östra station. Sedan spårvagn för vidare färd mot Södermalm. Efter avslutad utbildning fick jag ett fint diplom, säger Inga-Britt.

En dröm blir verklighet

År 1953 köpte Inga-Britt sin egen frisörsalong på Soldatgatan tillsammans med en bekant som tjänstgjort som timanställd frisör hos Roven. Eftersom hon ännu inte hade fyllt 21 år, så fick hennes pappa skriva under kontraktet. Salongen blev snabbt populär och lockade en blandad kundkrets.

– Det bodde många militärer i Vaxholm, och deras fruar hade oftast en väldigt bestämd åsikt, minns Inga-Britt. Överstinnan var trevlig, medan kaptenskan var mer högfärdig och tyckte att vi frisörer var långt under dem på samhällsstegen.

Under de kommande åren tog Inga-Britt sitt mästarbrev och fortsatte att utvecklas i sitt yrke.

– Jag minns när vi under utbildningen började använda en tång som värmdes upp för att forma håret och en annan frisör tyckte att det var en enkel sak att göra.
Dagen efter kom hennes kund tillbaka med brännskador, berättar Inga-Britt.

När hyran för lokalen skulle betalas gick man bara en trappa upp där ägaren bodde.  Hon satt vid ett skrivbord med en kassabok och tog emot kontanter som hon sedan förvarade i ett kassaskrin och gjorde sedan en notering på kontraktet att hyran var betald. 

– Hyran var från början 300 kronor i månaden och ökade med åren till som mest 575 kronor. 

Livet i salongen

Inga-Britts berättelser speglar en annan tid. Kunderna kunde röka medan de blev klippta, och permanentbehandlingarna var både en konst och en utmaning. Hon minns särskilt en period under 60-talet, när löshår blev populärt och en kund ville att hon även skulle färga löshåret, vilket Inga-Britt, trots påtryckning, klokt avböjde.

– Jag testade en liten slinga som blev grön, och efter det blev jag betrodd. Det var viktigt att kunderna visste att jag var noggrann och ärlig, säger hon.

Att färga håret var på den tiden något man inte gärna ville visa, eftersom det ansågs skamligt. Därför fanns det draperier mellan varje frisörstol i salongerna, så att kunderna kunde dölja sig när de fick färgbehandlingar.

Året 1962 är året då Beatles gör entré och i samband med det började salongen även att ta emot unga killar som ville bli klippta som och se ut som Beatles medlemmarna.

Kundflödet var stabilt genom åren, och 1966 blev Inga-Britt ensam ägare av salongen på Soldatgatan. En klippning kostade ungefär 10 kronor.

För de kunder som ville behålla sitt långa hår utan att klippa det användes under en tid en metod där topparna brändes med en gasbrännare, liknande den som används i matlagning. Samtidigt kammades håret med en stålkam och behandlades efteråt med en inpackning.

Kunderna tilltalades alltid med titlar som fru, fröken, överste, eller kapten, fram till att det blev vanligt att säga ”du” i stället.

– Det kändes ibland obekvämt att säga ”du” till kunderna. berättar Inga-Britt. Hon minns särskilt en dam som inte accepterade att bli ”duad”. ”Fru Bäckman, om jag får be,” svarade hon då bestämt.

Samhörighet och Stolthet

Vaxholm har alltid spelat en central roll i Inga-Britts liv. Hon minns med värme det gamla kallbadhuset vid färjeläget och de livliga småbarnsfamiljerna som fyllde kvarteren på 1960-talet.

– Jag besökte ofta badhuset eftersom jag älskade att bada och simma. Även om Vaxholmsbåtarna då släppte ut sitt avlopp direkt i vattnet, badade vi glatt ändå, säger Inga-Britt med ett skratt.

På badhuset kunde man ta olika märken, såsom Kandidat och Magister, där kraven inkluderade bland annat hopp från ett hopptorn och simning fram och tillbaka mellan kallbadhuset och bryggan vid Söderfjärd.

Inga-Britt drev sin frisersalong i nästan 65 år. Trots att hon formellt pensionerade sig vid 70 års ålder tar hon fortfarande, vid en ålder av 91 år, emot bekanta för klippning i sitt hem.

När hon får frågan om vad som varit mest givande i hennes karriär är svaret enkelt:

– Jag har alltid älskat att färga hår. Det har varit min passion.

Med sin långa karriär har Inga-Britt sett hur frisöryrket förändrats och utvecklats. Hon är stolt över sin insats och konstaterar med en glimt av humor att dagens frisörer gärna skulle klippa lite mer varierat:

– Alla har samma frisyr nu, snedbena och uttunnade sidor. Jag ser det på TV hela tiden!

Inga-Britt Andersson, Vaxholms egen frisörikon, visar att vissa saker aldrig förändras – som vikten av passion, hantverk och en kärlek till sina kunder.

Text: Nadja Manhammar Forssander