Hur skulle man egentligen ta sig mellan Vaxön och fastlandet? Under årtionden bollades idéerna fram och tillbaka – färja, spårväg, kanske till och med en järnväg. Sommaren 1925 samlades människor vid Pålsundet och såg hur något som diskuterats i generationer äntligen blev verklighet. Pålsundsbron var på väg att byggas – en fast förbindelse som skulle knyta staden till fastlandet och förändra vardagen för alltid.
Text: Nadja Manhammar Forssander
Det är sommar 1925. Efter nära hundra år av diskussioner, utredningar, tvekan och motstånd fattas till slut beslutet, Vaxön ska få en fast broförbindelse till fastlandet. När den första pålen slås ned i sundets botten inleds en av de största omvandlingarna i stadens historia. Förslagen har varit många och meningarna starka. Särskilt på Rindö är motståndet tydligt. Här menar man att en bro är både onödig och främmande.
Redan år 1829 väcks den första tanken. En flottbro över sundet mellan Vaxön och fastlandet diskuteras. Ritningar tas fram, kostnader beräknas och man räknar med att bygget ska bekostas av den allmänna brobyggarfonden. När frågan når rådhuset i Vaxholm finns ett stort intresse, men trots engagemanget läggs ärendet åt sidan. Tiden anses inte mogen.
År 1852 tar frågan ny fart. Landshövdingen i Stockholms län vänder sig till kungen med en begäran om medel för att bygga en bro över Pålsundet. Även nu bedöms ärendet som mindre angeläget. Efter ett års väntan skickas det vidare till fortifikationsbefälhavaren i Vaxholm, tillsammans med beskedet att frågan inte är brådskande.
Undersökningar ska genomföras först när omständigheterna tillåter. Det ska passera ytterligare sju år innan något konkret händer.
Drömmen om järnväg och spårväg
Först 1860 medger fortifikationsbefälhavaren att behovet faktiskt finns. Men lösningen blir ingen bro. I stället beslutar man att inrätta en färjelinje. Den planerade färjan är omkring sex meter lång och drygt tre meter bred, stor nog att få plats med både hästar och fordon. Den planeras dras fram och tillbaka över sundet längs en järnkätting som man spänner över den smalaste delen.
Chefen för Ingenjörskåren anser att färjan är otillräcklig och kräver en ny utredning om en bro. Ett nytt förslag presenteras – en kombination av flottbro och fast bro – med en beräknad kostnad på 25 000 riksdaler riksmynt. Men nu har regelbunden ångbåtstrafik mellan Vaxholm och Stockholm etablerats, och med hänvisning till detta avslår kungen ansökan. Än en gång läggs brofrågan på is.
Vid sekelskiftet väcks nya idéer. Nu handlar det om framtiden, om järnvägar och spårvägar. Ett förslag går ut på att dra en spårväg över Bogesundslandet och vidare till Lidingöbanan via en brobank över Askrikefjärden. Ett annat innebär att Roslagsbanan ska förlängas med en gren från Rydbo, via Bogesund, till Vaxholm. Båda förslagen kräver en bro över Pålsundet.
Ingenjörsfirman som utreder alternativen konstaterar snart att järnvägslinjen från Rydbo möter ett massivt motstånd från markägarna och är därmed inte ett alternativ. I stället riktas blickarna mot spårvägsförslaget från Lidingö, men även detta förslag avslås.
Militär hjälp och privata initiativ
I januari 1921 tillsätts ännu en trafikkommitté. Kommittén vänder sig till vägstyrelsen för att undersöka möjligheten att rusta upp den gamla vägen över Bogesundslandet. Beskedet är positivt. Vägstyrelsen är beredd att genomföra upprustningen så snart beslut fattas om bron. Därmed försvinner ett av de största ekonomiska hindren.
Samtidigt erbjuder chefen för ingenjörskompaniet i Vaxholm, att låta sin trupp utföra allt pålningsarbete. Besparingen beräknas uppgå till omkring 27 000 kronor. Parallellt driver en mindre grupp privatpersoner frågan vidare. Man undersöker möjligheten att köpa delar av den gamla flottbron mellan Lidingö och Ropsten, som snart ska ersättas av en permanent bro.
För ändamålet bildas Aktiebolaget Pålsunds bron, med ett aktiekapital på 35 000 kronor. Stadens trafikkommitté ser dock flottbron som en tillfällig lösning. Biltrafiken ökar snabbt och inom tio år bedöms bron vara otillräcklig. Bolaget erbjuder sig därför att gå i likvidation och låta kapitalet användas som bidrag till ett permanent brobygge.
I december 1924 fattas det slutliga beslutet, en fast bro ska byggas över Pålsundet. Redan i juni, året därpå slås den första pålen ned. Totalt slås 150 pålar ned i sundets botten, med handdrivna pålkranar från Stockholm samt med en mindre tryckluftsdriven kran.
En högtidlig invigning
Den 26 juni 1926 står Pålsundsbron färdig. Invigningen sker under högtidliga former. Solen skiner från en klarblå himmel när Landshövdingen anländer med bil från Stockholm. En rad fina herrar, såsom generaler, krigsråd och löjtnanter finns också med bland de firande åskådarna. Fotografer och filmfotografer finns på plats och dokumenterar ögonblicket. Dagstidningen Arbetaren skriver om ”En glädjens och festens dag för den glada och arbetande staden”.
Bron är smyckad med flaggor och girlanger. Folkmassor samlas på och omkring bron, medan motor-, rodd- och segelbåtar ligger tätt i sundet. Vaxholms kustartilleriregementes musikkår spelar när ceremonin hålls mitt på bron. Landshövdingen håller tal och utbringar ett tack å sitt eget och gästernas vägnar. Han framhåller att det är en stor dag för Vaxholm som utöver Pålsundsbron och det nya Rådhuset dessutom även har fått både vattenledning och epidemisjukhus samt en förbättrad skola under de senaste åren. Talet avslutas med ett fyrfaldigt leve för Vaxholms stad tätt följt av starka applåder!
Efteråt fortsätter bilkortegen till staden för att beskåda Vaxholms nya rådhus. Festligheterna avslutas med mottagning på Vaxholms Hotell.
Med bron får Vaxön för första gången en fast förbindelse med fastlandet. Varor kan nu transporteras året runt och resor blir snabbare och säkrare. Vardagen blir mindre beroende av väder och årstid och därmed påbörjas ett nytt kapitel i Vaxholms historia.
Och här står vi nu – hundra år senare. Bron är mer än en förbindelse. Den är en port, som en övergång från vardag till utflykt, från bebyggelse till storslagen natur. För många är resan över bron början på en promenad, en cykeltur eller bara en stund av stillhet bland skog och vatten. Det storslagna ligger nära, bara en bro bort.
Fakta Pålsundsbron
Byggår: 1926
Längd: 170,2 meter
Bredd: 5 meter inklusive en gångbana om 0,6 meter.
Anläggningskostnad: 149 000 kr varav ingenjörstruppernas utförda arbete uppgår till 23 000 kr. Bidrag insamlade av enskilda personer uppgår till 30 000 kr och 64 000 kr bekostades genom stadsbidrag. Resterande 32000 kr finansierades av Vaxholms stad.
Entreprenör för brobygget: Hellstedt & C:o, Stockholm.
Kuriosa: Enligt tidningsnotiser ska Fingals kafé, även benämnt som Fingalsro, funnits i nära anslutning till nya Pålsundsbron. Kafét öppnades för säsongen på Valborgsmässoafton. I tidningsnotisen utlovar kafeét det godaste kaffet och de bästa wienerbröden. Här säljs även majblomman till förmån för de sjuka i Vaxholm.
