Vaxholms Fästnings Museum, en del av Sveriges försvarshistoria

Bildtexter. Bild 1: Entrén till museet. Bild 2: Från utställningen ”Livet på Kastellet år 1890” fotograf: Göran Billeson, vid stora sköljkaret i bykstugan. Bild 3: En miljö i museet som visar hur det såg ut på Kastellet 1854.

Det är Strömma Turism och Sjöfart, Vaxholms stad och vänföreningen Vaxholms Fästnings Musei Vänner som äger bolaget. Det fungerar bra, men det är svårt att komma upp till en tillräcklig intäkt. Vi har våra utmaningar att vi ligger på en ö, allt blir så mycket dyrare. Det krävs också en entreprenör som kör ut besökarna till Kastellet. Vår stora utmaning är att vi kan bara ha öppet när det kommer en båt hit. Vi känner av att turisterna har en viss stress när de besöker museet, då de även har andra planer som de vill hinna med, bilen står parkerad på Vaxön, eller att de måste hinna med en båt.”, avslutar Erik.

Vad gör att du är kvar på museet?

– Det är roligt, kreativt och friheten att få fortsätta utveckla verksamheten, svarar Erik.

Idag är det Erik, som jobbar heltid, och hans fru Anki som jobbar deltid och är projektledare som utgör den fasta personalstyrkan. ”Det är roligt att jobba tillsammans, vi kompletterar varandra väldigt bra med våra olika kompetenser”, säger Erik.

Därutöver har de timanställda guider. Det finns en guidepool på tio personer och det är alltid två personer som jobbar i två lag. De har sjudagarsvecka det vill säga att de timanställda jobbar sju dagar och sedan är de lediga i sju dagar. ”Det är en bra lösning för de som studerar, de får både jobbmerit och kunna vara lite ledig under sommaren”, säger Erik.

På frågan hur transporten till Kastellet kommer bli framöver så blir svaret att det kommer finnas en kommunikationsbåt. Museet öppnar dörrarna för allmänheten den 9 maj.

Att bo på Kastellet – Erik Himmelstrand berättar

Det kändes aldrig ensamt på Kastellet dels ligger staden nära, dels pågår ofta någon middag eller evenemang på holmen. Jag hade utöver detta familjen och mitt arbete som jag än idag trivs med, ibland kunde det kännas att man bodde lite för nära. Det kan vara bra att ha en viss distans till sitt arbete, detta då man ofta kunde bli tillfrågad (en fredag eller lördag kväll) att berätta något om fästningen för något fest- eller middagssällskap. Oftast tyckte jag dock att det var roligt.

När jag började arbeta på Kastellet för drygt 40 år sedan, år 1983 var skillnaden stor mot idag då det sällan gick några Waxholmsbåtar hit. Jag fick ofta argumentera för att bli avsläppt på Kastellet, så är inte fallet idag då det går en mängd båtar hit. 

Gällande spöken så har det endast hänt en gång att jag blev lite rädd. Och det var efter att någon ropade mitt namn när jag arbetade sent på kvällen nere i en källare. Detta hände vid tillfället flera gånger utan att det fanns någon där. Nämnas kan att det var en vänlig kvinnoröst, men jag valde ändå att snabbt lämna platsen. Jag känner inte att de spöken som eventuellt kan finnas på fästningen vill mig något illa, men jag väljer att försöka respektera dem och jag går nu mer sällan ner i källaren efter kl. 12 på natten. Fånigt men sant, för varför skulle de bry sig om ett tolvslag?