RAGNAR WANNERUS SKRIVER OM ”EN HJÄLPANDE HAND”
Det var den 16 augusti 2014, som Statsminister Reinfeldt höll sitt berömda tal och uppmanade alla svenskar att ”öppna era hjärtan”. Sedan dröjde det inte länge förrän invandrare från Syrien, Afghanistan, Iran och Afrika med flera länder formligen vällde in över Sveriges gränser. Flera kom till Vaxholm, så här gällde det plötsligt att uppbringa alla tänkbara resurser för att klara integrationsarbetet. Många var ensamkommande ungdomar, vilket ställde extra höga krav på samhället. Sedermera har även flyktingar från Ukraina kommit till Vaxholm.
Bildtext sidhuvud: Språkcaféet i Prästgården. Volontärer i ”En Hjälpande Hand” från vänster Inger Tungström, Eva Espman Hansen, Kerstin Nylander, Solveig Sunnman, Lena Wannerus.
Det var i det läget volontärer från Svenska Kyrkan, Röda korset, Rädda barnen och Lions i Vaxholm träffades och bildade organisationen En Hjälpande Hand. En mötesplats skapades där invandrare och svenska volontärer skulle kunna träffas och tillsammans hjälpas åt med integrationen.
Kyrkan erbjöd prästgårdens generösa utrymmen och snart hade En Hjälpande Hand samlat ihop möbler och öppnat ett språkcafè. Gateau i Vaxholm bidrog generöst med överblivet bröd till caféet. Ett Facebookinlägg om situationen gjordes på en Vaxholmssida och vips dök det upp massvis av kassar med jättefina kläder på prästgårdens veranda. Vaxholmsbornas generositet visste inga gränser. Det var vinter och flyktingar kunde dyka upp i kortbyxor och sandaler, så dessa kläder kom verkligen väl till pass. Tre rum fylldes snart av kläder så fina att man kunde tro de var nyinköpta.
På söndagarna var det full aktivitet. Det pratades svenska, det lästes läxor, det fylldes i krångliga formulär, det fixades bostäder, jobb och CVn, det mumsades ”svensk fika” och löstes massor av problem.
Under de senaste åren har politikerna succesivt beslutat att begränsa invandringen så att inflödet av flyktingar mer eller mindre upphört. De redan anlända har under tiden hunnit acklimatisera sig väl, hittat jobb och bostad och många gånger hamnat på andra orter, då tillgången på bostäder i Vaxholm är så begränsad. Sammantaget innebär det att behovet av ett språkcafé i Vaxholm inte är så stort längre.
Just i dag är sista dagen för språkcaféet och många har då kommit tillbaka till Vaxholm för att vara med på ”nedstängningen”. Jag passar på att fånga upp Alma från Syrien, som var en av de första besökarna när caféet fortfarande var nytt. Jag frågar vad språkcaféet betytt för henne och hon berättar, hur hon fick chansen att praktisera hos Jesper på Systembolaget och hur Bosse hjälpte henne med körlektioner. ”Jag hade aldrig haft råd att ta körkort annars”, menar hon. Idag bor hon i Vällingby och är snart klar med sin ingenjörsexamen, berättar hon på perfekt svenska. Mamma Nailaa kommer ihåg hur familjen inte bara fick hjälp med bostad, utan också hjälp med själva flytten genom volontärerna på språkcaféet. Hon är också, så tacksam över att hon fick en praktikplats hos Anné i Tornvillan.
Sirous från Iran har kommit tillbaka hit från Södertälje, där han bor nu och jobbar som civilingenjör på Scania. Han framhåller den varma och trygga känslan, som volontärerna på språkcaféet förmedlade. Man vågade vara sig själv och försöka prata svenska. Samtidigt fick vi lära oss massor om det svenska samhället. ”Det fanns alltid snälla människor, som man kunde lita på och fråga till råds”, menar han.
Hussein från Afghanistan, som nu mera bor i Hagsätra, läser pedagogik på universitetet. Han understryker just vikten av trygghet, som är så viktig, när man kommer från en tillvaro i kaos till ett nytt och främmande land. Hur språkcaféet kom att utgöra en fast punkt i tillvaron, där man inte bara lärde sig att prata svenska, utan också fick viktiga kontakter bland såväl volontärer, som andra invandrare i samma situation. Han nämner också särskilt den trevliga båtresan runt i skärgården, som arrangerades för de nyanlända.
Ledartröjan i En Hjälpande Hand har Lena haft och jag lyckas haffa henne i farten, för att fråga hur hon känner idag. ”Jag är väldigt kluven”, menar hon. ”Visst är det tråkigt att verksamheten upphör. Jag kommer att sakna de här söndagarna. Det har varit så inspirerande att få vara en del av det här projektet. Samtidigt är det fantastiskt att se hur de nyanlända utvecklats och lyckats. Jag är även stolt över vad vi volontärer har åstadkommit under de här åren. Ett arbete som också tydligen betytt så mycket för så många.”
Ja, nu börjar det bli dags att avrunda. Jag försöker summera mina intryck från dagen och vad jag snappat upp i samtalen med invandrare och volontärer. Det är många intryck, men det som verkligen etsar sig fast, är det trauma, som de här människorna gått igenom under den långa resan. Det är svårt att sätta sig in i. Att fly från en tillvaro i kaos och att sedan finna sig tillrätta i ett fullständigt nytt och främmande land hundratals mil bort. Nej, det är nog, så svårt att ta in. Men att förstå, att En Hjälpande Hands språkcafé i Vaxholm, gjort en ovärderligt insats för att stötta och hjälpa nyanlända att integreras i sitt nya land under den här tiden, det har jag förstått.
Ragnar Wannerus
Alma med mamma Nailaa från Syrien.
Sirous från Iran.
Hussein från Afghanistan.
