Det var musiken som sammanförde vaxholmsborna Curt-Åke ”Curta” Stefan och Annbritt Kronlund. Födda och uppvuxna i olika delar av Sverige möttes de för första gången på skivbolaget MNW i Vaxholm. Curta som ljudtekniker och Annbritt som musiker i ”Sveriges första feministiska band”, Röda Bönor, som kommit för att spela in sin första skiva.
Curta och Annbritt minns 70-talet som ”en sprakande musiktid” i Sverige med många eldsjälar och lokala spelningar. ”Det fanns musikforum i varenda håla”, berättar Curta. ”När man ville ha en spelning kunde man ringa varsomhelst och boka in sig”. Uppvuxen i Norrköping var Curta med och bildade gruppen Eldkvarn tillsammans med Plura, Karla och Tony. Han spelade elgitarr. ”Vi skulle ha spelning och behövde ett bandnamn. Vi kan kalla oss Dunder unt blitzen, fick jag ur mig”, berättar Curta med ett leende. Sedan döpte bandet om sig till Piska mig hårt. Curta, Plura och de andra bandmedlemmarna flyttade så småningom från Norrköping till en villa vid Edsviken norr om Stockholm. Där levde man kollektivt och repade i garaget. Curta, som utbildat sig till elektroniktekniker, drog in pengar genom att laga pacemakers på en ingenjörsfirma. ”Undrar hur många liv man har på sitt samvete”, skämtar han.
En dag blev det driftstopp i MNWs studio i Vaxholm. Ordinarie tekniker var borta så Curta ringde och erbjöd sin hjälp. På den vägen kom det sig att bandet spelade in sin första skiva, Elisabeth under namnet Piska mig hårt, i MNWs studio. ”Hoola bandoola band spelade in på dagarna och vi lånade deras gitarrer och spelade in på nätterna”, minns Curta. Därefter bytte bandet namn till Eldkvarn.
I början av 70-talet hade MNW, eller Musiknätet i Waxholm, blivit en viktig aktör för proggmusiken i Sverige. De anställda ägde skivbolaget tillsammans och var på så vis sin egen arbetsgivare. När Curta så småningom hoppade av Eldkvarn blev han kvar på MNW som ljudtekniker och producent. Han hjälpte till att modernisera studion, bland annat genom att bygga ihop ett mer effektivt mixerbord och installera bandspelare med fler kanaler. Med den tekniska utvecklingen på 2000-talet med MP3, Internet och streaming dök dock skivförsäljningen. När MNW dragit ner verksamheten 2003 startade Curta en egen firma. Han hyrde lokal på Redutten där han byggde en egen studio. I denna digitaliserade han MNWś vinylskivor.
För Annbritt, som växte upp i en liten by i Jämtland, var det självklart att lära sig spela instrument. ”Pappa och bror spelade, alla spelade, i byn var det självklart att man skulle spela något”, säger hon. Det blev både fiol och piano. Under gymnasietiden och som student i Lund sjöng hon i körer som turnerade utomlands. Efter sin socionomexamen började hon läsa till psykolog.
Tillsammans med några andra studenter bildade hon tjejgruppen Röda Bönor. Idén var att alla i bandet skulle göra allt, dvs alla skulle kunna spela de olika instrumenten och sjunga. ”Upplägget var vanligt inom musikgrupper under den här tiden”, berättar Annbritt. ”Det viktigaste för oss var dock
att framföra våra kvinnopolitiska texter”. De varmt humoristiska och ironiska låtarna blev populära och Röda Bönor vann snabbt en stor publik. En kille från MNW såg tjejerna uppträda i Lund och bjöd upp dem till studion i Vaxholm för att spela in en skiva.
Under andra hälften av 70-talet hade MNW upp till 35 anställda och var en stor arbetsgivare i Vaxholm. Både Annbritt och Curta uppträdde i staden med respektive band. ”Kommer du ihåg när Eldkvarn skulle spela på Storstugan och förbandet bestod av några killar från Rågsved som hette Ebba Grön, skrattar Annbritt och Curta nickar. När Röda Bönor uppträdde på Rådhustorget var det sommar och väldigt varmt. ”Vi hade bara bikinitopp på oss”, minns Annbritt.
Röda Bönor gav ut två skivor. De var populära i många kretsar och sålde bra. Många ville att de skulle bli professionella. ”Men vi hade ju våra utbildningar i gång”, säger Annbritt. När paret blev gravida med sitt första barn slutade Annbritt i gruppen men fortsatte som trummis i olika band. ”Jag minns att någon någon gång sa: är du psykolog? Jag visste bara att du var trummis”. Curta gjorde olika musikaliska inhopp. I bandet Rockvindar, där bland annat Thorsten Flinck ingick, spelade han till exempel klaviatur.
Paret fick dottern Mari och några år senare föddes sonen Johan. Annbritt saknade musiken. För att kunna inkludera den i sin yrkesutövning som psykolog och psykoterapeut utbildade hon sig till musikterapeut på Musikhögskolan och till GIM terapeut vid Association for Music and Imagery (AMI). GIM är en musikpsykoterapimetod som bland annat används vid förlossningsrädsla och som bygger på samtal och musiklyssning i ett avslappnat tillstånd. Annbritt lärde sig att till exempel att stärka samspelet mellan mamma och spädbarn genom musikterapi och hjälpa gravida genom terapeutiska musikresor.
Även för barnen, Mari och Johan, har musiken varit självklar. Båda gick på Rytmus musikgymnasium och de sjunger, skriver musik och spelar instrument. Johan headhuntades till Anders Bagges studio och arbetar idag, liksom sin far, med musikproduktion. Även Maris dotter och parets barnbarn, Noura, började på Rytmus nu i augusti. Och när Annbritt berättar att dottern Mari, som arbetar på Stockholms universitet, har en replokal nere i universitetets källare där hon spelar trummor och klaviatur i två olika band, känns det helt rimligt. I den här familjen verkar man hitta till musiken – var man än är.
Röda Bönor på trappan utanför MNWs studio när det begav sig. Röda Bönors musik är aktuell även idag och gruppen är fortfarande efterfrågad. Foto: Privat
Det viktigaste för oss var dock att framföra våra kvinnopolitiska texter.
Bild från tidigt 70-tal, huset med MNWs studio. Foto: Privat
Curta i studion. Foto: Privat
Bildtexter sidhuvud.
Bild 1: Idag är Ann-Britt och Curta aktiva inom lokalpolitiken i Vaxholm för Vänsterpartiet. Foto: Nina Bågander
Bild 2: Eldkvarn på trappan utanför MNWs studio. Foto: Privat
Text: Frida Magnusson
