”Gun-Britt, det smakar chili om köttbullarna”. Det utbrister en gäst i min svenska restaurang när jag nyss etablerat den i Bangkok år 1989. De thailändska kockarna i köket svarar ”Solly Solly” när jag upprört förklarar situationen.  

Kvällen därpå står jag på en trappstege och målar om restaurangtaket. Från bandspelaren hörs en låt av popgruppen Roxette. Då kommer en thailändsk polis, iförd skärmmössa och brun uniform, fram och frågar på bruten engelska om jag har arbetstillstånd. (Jag får driva en rörelse i Thailand men inte jobba). Jag känner kalla kårar i kroppen när jag förbereder mig på skyhöga böter eller att bli inlåst i ett thailändskt fängelse. Polisen vill ha en thailändsk öl. Så bjuder jag både på öl och thailändsk whiskey. Det vore otänkbart i Sverige. Hela restaurangen fylls snabbt av berusade poliser, som kallar mig ”my friend”. Några dagar senare monterar en thailändsk hantverkare upp skyltar med restaurangnamnet, fast bokstäverna är spegelvända.  

Senare ber jag en kompis att ta med sig två stora sportväskor, innehållande tiokilosmetallburkar med sill från Sverige. När han hämtar väskorna på bagagebandet på Bangkoks flygplats ligger det utsmetad sill i kompisens väska och sillsås på andra resenärers väskor. Sillburkarna hade exploderat av trycket under flygresan. 

År 2012 startar vi Dee Dee thaikök i Täby, sedan en foodtruck i Täby Centrum torg, en restaurang i Åkersberga och slutligen Dee Dee thaikök i Vaxholm. Under åren har det haglat komiska situationer. Och det har krånglat bakom kulisserna.  

Som i våras. Då tillagas en stor cateringbeställning i restaurangen i Åkersberga. Men det blir strömavbrott och både kockar och halvlagad mat i kantiner trycks in i bilen. Sedan bär det av i ilfart till Täby för att göra maten klar där. 

Det strular även på den nyöppnade restaurangen i Vaxholm. En stressad thailändsk kock ringer mig när jag i panik handlar i Enebyberg. Hon säger att diskvattennivån nere i källarplanet stiger ovanför golvbrunnarna. Till slut anländer ett spolföretag. Någon hade tryckt ner mängder med 

pappershanddukar i kundtoan. Det orsakade stoppet. En vecka senare, med lång kö vid kassan, gör jag mitt bästa för att snabba på beställningarna. På uteserveringen ser jag trutar som störtdyker i avätna tallrikar. En extraanställd person kan inte komma, så vi hinner inte med att duka av. Som lök på laxen sprakar det ilsket från elcentralen som en jourelektriker fixade till slut. Och jag har fått springa tur och retur till Coop på Hamngatan utanför restaurangen när det plötsligt saknas jordgubbar till en efterrätt eller mjölk till kaffet.

Matolja som tar eld i foodtrucken men snabbt kan släckas och kockar som inte dyker upp. Och maskiner som plötsligt går sönder i kritiska lägen är andra exempel från krögarlivet. Men efter varje motgång lär vi oss något nytt. Då kan vi förhoppningsvis undvika att liknande saker drabbar oss igen. Vi ger ”aldrig” upp. För vi älskar ändå restaurangbranschen.

Johan Cooke
Restaurangägare Dee Dee thaikök